Det är dags att glömma det gamla talesättet att ”långsam och stadig vinner loppet”. En ny studie visar att åtminstone ibland är det bästa sättet för att spara energi och nå ditt mål i tid är att variera mellan promenader och jogging – oavsett om ditt mål skulle vara busshållsplatsen eller mållinjen på ett maratonlopp.
Naturligt att växla mellan gång och jogging
I the Journal of the Royal Society Interface, som utkom den 30 januari 2013, presenterades en studie från Ohio State University där en forskargrupp har undersökt hur människor väljer att spendera sin tid när de tillryggalägger en sträcka i syfte att hinna till en viss destination på en viss utsatt tid. Forskarna upptäckte att när människor varken har för mycket tid eller för lite tid på sig för att nå sitt mål så växlar de rent naturligt fram och tillbaka mellan gång och jogging, vilket också enligt studien har visat sig vara den bästa strategin för att spara sin energi.
Löpband är inte naturligt i vardagen
Den här studien är den första i sitt slag som inte har utförts på ett löpband och det stöder tanken att den mänskliga kroppen har en medfödd känsla för hur man bör variera sin hastighet för att kunna optimera energin medan vi är i rörelse i vår naturliga miljö.
– Vi lever inte våra liv på ett löpband, säger Manoj Srinivasan, som är medförfattare till studien och biträdande professor i maskinteknik vid Ohio State University. – För att bättre kunna förstå hur vi rör oss i vår vardag och hur våra spontana rörelser relaterar till energiförbrukningen, måste vi studera vad människor gör utanför löpbanden. När vi väl har en tillräckligt bra förståelse för hur vi rör oss naturligt för att bevara energi så kan vi också bygga en grundlig teori och sedan tillämpa den på bästa sätt rent praktiskt – genom att exempelvis designa bättre skor eller bättre proteser som underlättar för människor att promenera samtidigt som de använder sig av mindre energi.
Fick välja sin takt själva
Under studiens genomförande ombads 36 universitetsstudenter att avverka en sträcka som var lite längre än en fotbollsplans längd, antingen på en trottoar utomhus eller inne i en av skolans korridorer. Studenterna fick varsitt stoppur och de blev tillsagda att de skulle anlända till sin destination vid en viss tidpunkt – inte före och inte efter – utan precis i rätt tid. De var fria att själva välja sin takt i syfte att nå det här målet och de blev inte tillsagda ifall de skulle gå eller springa.
Restiderna varierades under studiens gång
Ibland blev studenterna tillsagda att ålägga sin sträcka på två minuter, vilket innebar att de kunde promenera hela sträckan i maklig takt om de ville, i en hastighet på omkring en meter per sekund. Vid andra tillfällen under studiens gång fick de bara 30 sekunder på sig att lägga bakom sig hela sträckan, vilket då innebar att de skulle behöva springa hela sträckan med en hastighet på omkring fyra meter per sekund för att hinna i tid. Dessa två fall med 30 sekunder och 2 minuter var de båda ytterligheterna. Men forskarna var mest intresserade av vad studenterna skulle göra när de tilldelades restider mittemellan dessa två ytterligheter eller extremlägen. På ett löpband måste man anpassa sin takt utefter själva maskinen för att kunna stanna kvar på löpbandet utan att ramla av, men denna studies syfte var alltså att avslöja hur människor hanterar sitt gång- eller rörelsemönster när de kan öka eller minska farten när de än vill.
Studiens resultat
Studenterna verkade naturligt anpassa sin fart till att antingen springa eller sakta ner till promenadtakt för att spara sin energi samtidigt som de kunde säkerställa att de kom fram till sin destination på precis rätt tidpunkt. Studien visade att det fanns ett slags övergångsläge som låg ungefär på 2 till 3 meter per sekund, då studenterna tenderade att tillryggalägga sin sträcka genom att kombinera promenad med jogging. Oberoende av några som helst andra variabler – så som kondition, längd, vikt, benlängd, hur lång tid de fick på sig att avverka sträckan, om de var inomhus eller utomhus – så visade det sig att samtliga studenter valde att använda sig av en blandning mellan promenader och löpning när de rörde sig i de hastigheterna som befann sig i detta övergångsläge.
Tidigare forskning
Med hjälp av data som tidigare har samlats in av andra forskare som har mätt de typiska mänskliga energiförlusterna för promenader och löpning vid olika hastigheter, så har forskarna Long och Srinivasan räknat ut att ifall man delar upp tiden man tillryggalägger sin sträcka i olika intervaller med inslag av såväl promenader som löpning, så sparar man alltså in på sin energi. Srinivasan berättar att studenterna i studien ju verkade naturligt falla in i ett tempo där de varierade gång och löpning för att spara energi och samtidigt försäkra sig om att de skulle komma fram till sitt mål i utsatt tid. Leroy Long som var medförfattare till studien och doktorand i STEM (Science, Technology, Engineering and Mathematics) vid Ohio State University tycker inte att resultaten är särskilt förvånande. Som en fritidslöpare har han alltid känt sig mindre trött ifall han varierar sin gång i en naturlig takt. Men andra forskare har ställt olika hypoteser om vilka fysiska faktorer det är som orsakar att människor varierar sin gång. Tidigare har vissa forskare hävdat att den hastighet med vilken vi faller in i löpning istället för gång snarare fastställs av andra faktorer, så som muskelkraft. Men även om detta stämmer så kan sådana faktorer inte förklara varför vi ibland använder oss av en blandning mellan promenader och löpning.
Många användningsområden
Den nya studiens resultat föreslår, åtminstone kvalitativt, att kroppen faktiskt tenderar att röra sig på ett sätt som kommer att spara energi. Nu kommer Srinivasan att arbeta med att utveckla beräkningar som kan användas för att optimera allting från skor och ryggsäckar till proteser och hjälpmedel, så som exoskelett.
