“Träningsgurus” – Hjälper eller stjälper de branschen?

Vad är egentligen en träningsguru, vad kännetecknar dem och vad har de för inverkan på träningsbranschen? Muscles redaktör Jakob Richloow tar en djupdykning i ämnet.

Till skillnad från den traditionella spirituella läraren inom hinduism och tibetansk buddhism, är den moderna västerländska definitionen av en guru “en inflytelserik och populär expert” inom ett ämne.

Sedan internets expandering har information oberoende av kvalitet eller upphovsman kunnat nå ut till stora mängder människor väldigt snabbt ,och träningsvärlden är inget undantag. Men det finns en mörk baksida med träningsvärldens självutnämnda Gurus, och Muscles redaktör Jakob Richloow kommer i den här artikeln att förklara varför.

Innehållsförteckning

1. Definitionen av en träningsguru
2. Det negativa med träningsgurus
3. Auktoritet och popularitet som argument
4. “Sanningar”
5. 11 konkreta exempel
6. Till Guruns försvar
7. Lösningen

Definitionen av en träningsguru

Som nämndes ovan krävs att man uppfyller vissa kriterier för att man ska räknas som en “guru”. Det viktigaste är kanske själva populariteten, man bör vara “känd” och inflytelserik även om det bara är i vissa kretsar eller subkulturer inom träningsvärlden.

Oftast finns det också en hög kunskapsnivå hos Gurun men det är absolut inget krav, det finns bra exempel på folk som blir kända och inflytelserika utan att ha mer än baskunskaper inom ett ämne, men de får ändå trovärdighet baserat på deras popularitet eller kändisskap.

Det negativa med träningsgurus

Så, vad är då nackdelen med att följa träningsgurus? Ja, om vi börjar med en av de faktorer som ofta gör att en guru BLIR en guru är att de kan vara väldigt dogmatiska. De snöar in sig på ett koncept eller en inriktning inom träning, bra eller mindre bra, och framhäver det som en “sanning”, inte helt sällan den ENDA sanningen.

Inom träningsvärlden kan det handla om att hända att man BARA behöver träna med ett visst redskap eller en viss träningsmetod och inom kost och näringsvärlden kan det handla om en viss diet eller att vissa näringsämnen överdrivs i sina nackdelar eller fördelar.

Och när vi pratar om den här typen av dogmatisk eller vinklad information så kommer det nästan på automatik innebära att man börjar sålla bort eller blunda för koncept som inte överensstämmer med vad ens guru säger. Och tyvärr är det så att inom de flesta kunskapsämnen, träningslära inkluderat, är saker och ting sällen absolutistiska, det vill säga “svart eller vitt”.

Auktoritet och popularitet som argument

En av de största nackdelarna med gurus är hur deras påståenden kommer att valideras enbart på grund av guruns popularitet eller sammanlagda expertis inom andra ämnen. Om man ifrågasätter ett felaktigt påstående så kontras det med med att gurun måste ju ha rätt för han är ju jättestor inom det-eller-det ämnet eller han är ju jättepopulär hos de-eller-de.

Och vem är DU som kommer och ifrågasätter den allsmäktige Gurun, du är ju varken känd eller populär?

Det här är också rätt vanligt förekommande i medierna, en person med stort kändisskap eller kunskap inom ett visst ämne bjuds in till en tv-soffa eller får citeras på en löpsedel om ett ämne denne inte alls kanske har någon kunskap om.Personens argument tas som en sanning för att denne är känd, spela roll om det kommer en forskare som ingen hört talas om och säger att nån studie säger något annat.

“Sanningar”

Det finns ett uttryck som brukar användas lite med glimten i ögat hos lärarfakulteten inom många områden inklusive mitt eget, och det är “det beror på”. Det är i stort sett en anti-term mot hur en guru eller en gurus följare vill ha sin information serverad.

Man får frågan “hur ska jag träna eller äta för si och så” eller “är den övningen bra för det eller det” och man VET att frågeställaren vill ha ett ja- eller nej-svar eller åtminstone en bekräftelse av vad den redan innan tro sig veta. Och så kommer “det beror på” följt av en i lyssnarens öron väldigt svävande utläggning om de olika alternativens eventuella för- och nackdelar.

Just där förstår man också varför folk väljer att ty sig till träningsgurus, både motionärer och yrkesverksamma inom branschen. Allt blir mycket lättare med raka svar och enkla förhållningssätt. Att själv sätta sig in i ett ämne för att själv kunna sålla ut information och bilda sig en egen uppfattning är i jämförelse ett ganska oangenämt alternativ…

11 konkreta exempel

Jag kommer ta upp lite olika ämnen som varit föremål för kontroverser inom träningsbranschen och där vissa gurus har varit drivande faktorer_

1. Gluten-debatten och LCHF. När man för några år sedan började skrika på internet om hur farligt det var med gluten, det protein som finns i spannmål och om hur det var orsaken till de flesta av dagens livsstilssjukdomar var det många som sållade sig till följarskarorna.Inom vissa kretsar kom informationen i samband med propaganda för stenålderskost medan i andra kretsar var det LCHF-förespråkarna som gick i bräschen. Det skrev böcker om “det vita giftet” som nådde topplistorna och guruna frodades. Men, sedan började det komma fram en mer nyanserad bild. De som hade koll på forskningen och vetenskapen började säga ifrån, att påståendena förmodligen inte riktigt stämde och att informationen var vinklad, överdriven och ibland rena skräckpropagandan. Idag har de flesta accepterat att det inte var så illa som man först rodde och det är bara de mest fanatiska som fortfarande hävdar glutenets negativa hälsoeffekter.
2. Hollowing vs. bracing är två olika metoder för att skapa stabilitet i bålen inför tunga eller svåra rörelser inom träning. Om du någon gång hört uttrycket “dra in naveln” när du ska stabilisera bålen under träning vet du vad “hollowing” är. Idag är man i stort sett överens att man istället drar in lite luft i magen innan man kopplar på magmusklerna för att stabilisera i tunga lyft men vissa inom branschen håller fortfarande kvar vid den kanske mer förlegade metoden.
3. Rörlighetsträning. Ett relativt nytt koncept för gemene motionär är rörlighetsträning, och särskilt på det sätt som det utförs på idag. Att ha tillräcklig rörlighet i kroppens leder för att kunna utföra rörelser med kvalitet i sin träning eller vardag är ju inte något negativt, men i vissa kretsar överdrevs dess betydelse och man började ganska aggressivt arbeta för ökad rörlighet i sin träning, gärna kombinerat med redskap såsom bandybollar och gummiband för att öka effekten av träningen.Numera har man som tur är börjat inse att BARA ökad rörlighet istället kan innebära en negativ effekt och att med ökad rörlighet måste komma en ökad stabilitet. Problem med rörlighet som man tidigare trodde sig kunna lösa med rörlighetsträning kunde också visa sig vara problem med stabiliteten istället, att kroppen “tightar till” en led för att skydda sig och att då rörlighetsträningen istället blir kontraproduktiv.
4. Ren styrka vs. korrektiv träning. Med korrektiv träning menas övningar där man isolerar en muskel eller ett område i kroppen som inte arbetar som det ska för att “få igång” det igen inför träning eller annan aktivitet.Bra exempel på detta är “inaktiva” sätesmuskler på grudn av för mycket sittande som många dras med idag, som innebär att i rörelser där sätesmuskeln ska arbeta, till exempel ett marklyft eller ett löpsteg, andra muskler kommer att gå in och ta över en del av den icke fungerande muskelns arbete.I fallet med sätesmuskeln skull det kunna vara baksida lår eller ländryggen, och i båda fallen kan det leda till överbelastning eller en ökad skaderisk. Korrektiv träning skulle då kunna vara att stretcha höftböjarna och baksida lår och att köra en aktiveringsövning för sätesmuskeln för att “få igång den” igen och sedan utföra marklyftet igen.Kontroversen här är att vissa tränare hävdar att den här typen av icke-optimala rörelsemönster i kroppen helt enkelt fixas av sig själv när man tränar och blir starkare och att den korrektiva träningen är ett slöseri med tid.
5. Enbens vs. tvåbensträning. Basövningarna knäböj och marklyft har sedan urminnes tider ingått i grundträningen för alla som vill bli starkare och då särskilt inom idrottsvärlden där man använder styrketräning för att få fram starkare och snabbare atleter. När det då det dyker upp en tränare som hävdar att man kan få lika bra eller bättre resultat med enbensövningar istället och samtidigt minska risken för träningsrelaterade skador är det inte konstigt att det blåser upp till storm på träningsforumen.
6. Vetenskap vs. “gym-kunskap”. Det har de senaste åren dykt upp en rörelse inom träningsvärlden som lite plumpt kallas för den evidensbaserade träningens förespråkare. De citerar studier och argumenterar mot “gym-kunskap” och väletablerade träningsnormer som inte har något stöd inom forskningen. På andra sidan har vi de som enbart förlitar sig på sig egna eller andra tränares erfarenhet och leende skakar på huvudet åt “labbrockarnas” påståenden.Tänker man efter så är det rätt löjligt att försöka skilja på vetenskap och verklighet. Vetenskapen är ju vårt sätt att kartlägga och beskriva vår verklighet och det gör vi till stor del med studier och forskning enligt den vetenskapliga processen. Vissa hävdar att allt som forskarna kommer fram till i sina studier är sådant som man “vetat om” sedan länge i träningsvärlden, och åt andra hållet, när en studie går emot eller helt motbevisar den gängse “kunskapen” blir det konflikter.Vissa tränare eller utövare väljer att ignorera den nya faktan medan andra väljer att anamma den och omvärdera hur de använder sig av de berörda principerna i träningen. Hur vi än vänder och vrider på det kan vi som sagt inte skilja på in vitro och in vivo och de som försöker är dömda att mislyckas.

9. Kettlebells. När redskapet introducerades i väst följde även en våg av “redskaps-frälsta” tränare och atleter som svor vid dess effektivitet och hur den ersatte alla andra träningsredskap och metoder. På andra sidan hamnade ett fåtal dogmatiska tränare som avfärade dem helt och hållet.Numera har till och med de mest stoiska kettlebellförespråkarna integrerat redskapet och träningsformen med annan träning och det är få som inte använder det alls, med en (ö)känd tränare i spetsen på den lilla sista klicken av tappra motståndsmän.
10. Kvinnor och styrketräning. Inom träningsvärlden har vi dragits med flera myter när det gäller styrketräning för kvinnor som först de senaste åren börjat tappa kraft hos gemene gymbesökare. Vanligast har nog varit att man som kvinna ganska snabbt blir väldigt muskulös om man använder sig av styrketräning och att det bästa sätet att hålla sig smal och “tonad” är lätta vikter, många repetitioner och ändlösa sessioner i trappmaskinen.Numera börjar fler och fler kvinnor inse fördelarna med tyngre styrketräning både för att bygga en visuellt tilltalande atletiskt kropp men också den mentala fördelen att få känna sig fysiskt stark när man tränar.Det finns däremot fortfarande vissa väldigt framgångsrika gurus där ute som fortfarande hävdar att enda sättet att se bra ut som kvinna är att eftersträva “size zero”-idealet och att bästa sättet att uppnå det är med salladsblad och enkiloshantlar, och flyttar därmed tillbaka kvinnornas utveckling ett halvt sekel på köpet. Tröttsamt.
11. Barn och styrketräning. Kanske inte ett exempel på “Gurus” i den bemärkelsen jag har nämnt tidigare men ändå aktuellt på det sättet som personer med inflytande men felaktig information påverkade flera generationer av idrottare i sverige.I mitten av 80-talet kom det rekommendationer från idrottsmedicinskt håll att styrketräning för barn var förenat med risker till den grad att man på de flesta håll slutade träna barn och unga vuxna på det sätt som förknippas med traditionell muskeluppbyggande styrketräning.Tyvärr var den här informationen som gick ut felaktig och motsatsen till vad resten av världens ledande forskar- och läkarorganisationer förespråkade. Styrketräning för barn var inte alls farlig om det utfördes på rätt sätt utan snarare både skadeförebyggande och prestationshöjande.Så Sverige hamnade rejält på efterkälken och även om man de senaste åren börjat inse misstaget och gå mer i linje med den rådande forskningen (som fanns tillgänglig redan för 20 år sedan) så lever myten kvar än idag.Man brukar under de tyngdlyftningsutbildningar jag deltagit på ta upp exemplet med just tyngdlyftningens skadefrekvens i jämförelse med den rätt mycket populärare sporten fotboll, där fotbollen har 17 gånger så hög skadefrekvens (medräknat antalet utövare) som den “farliga” tyngdlyftningen…

Till Guruns försvar

Nu känns det som om den här artikeln har sparkat uppåt och dragit alla över en kam, är det bara negativt med gurus? Nej självklart inte. Allting är inte svart eller vitt. 😉 Det finns otroligt mycket kunskap där ute och vissa gurus har bidragit till många människors förbättrade hälsa eller framsteg inom vissa områden i branschen.

Även vissa kanske lite svårbegripliga koncept har spritts genom inflytelserika och framstående personer och som ökad vår förståelse för människokroppen och hur träning kan bedrivas och på så sätt höjt kvaliteten på branschen i sig.

Man kan också ta vissa i försvar, de som fått sämre rykte i vissa kretsar än de faktiskt förtjänar på grund av hur vissa av deras påståenden har överdrivits av deras egna följare och på så sätt gett en missvisande bild av vad personen egentligen står för.

Samma sak händer när motståndare till en guru plockar ut vissa påståenden ur sitt sammanhang och väljer bort andra, för att lättare kunna attackera sin meningsmotståndare.

Lösningen

Så hjälper eller stjälper de branschen? Den som hade hoppats på en enkel lösning på det här problemet går tyvärr bet här. Det enda sättet att undvika risken att få en snedvriden bild av “verkligheten” är att själv öka sin kunskap genom objektiva källor och på så sätt lättare kunna sålla i informationsflödet.

Det kräver också att man klarar av att hålla sig instinktivt skeptisk och alltid utvärdera ny information mot erkänd och vedertagen dito, utan att för det fastna i traditioner eller ignorera nya rön, infallsvinklar eller arbetsmetoder.

Text: Jakob Richloow

Jakob Richloow är redaktör och skribent på Muscles. Utöver det arbetar han som personlig tränare och föreläsare via sitt utbildningsföretag Stockholm Strength.